Jag fick ju diagnos förra hösten. ADHD, mycket ADHD. Ni som genomgått utredning vet hur det går till. Man får bland annat sitta i ett rum med massa andra potentiella dampisar, framför varsin svart datorskärm. Då och då dyker en bokstav upp på skärmen, alltid oregelbundet så man inte ska kunna räkna ut när det händer. Man ska ha handen på musen. I fjorton minuter sitter man sådär. Och man ska klicka på alla bokstäver utom en. Fast det klarar man inte. Impulserna och rastlösheten tar över och man klickar som en jävla dåre på allt och alla i rummet sitter och skriker faaan och neeej saaatanas jääävla röööv (eller så var det bara jag) , men det är fruktansvärt frustrerande.
Det är då man på allvar fattar att det är något fel på en. Man är o n o r m a l.
När jag väl fick det svart på vitt blev jag ändå lättad. Nu var det klart. Nu rådde det inga tvivel längre. Och trots att läkarbritta lät bli att flika in att det minsann inte är så illa ändå, att man inte är ett efterblivet missfoster, så kände jag att nä, jag må vara o n o r m a l men jag är inte på något sätt dum i huvudet.
Det läkarbritta kunde erbjuda var piller. ”De har väldigt få biverkningar” sa hon. Fast, sa jag. Nä, sa hon. Jag som hade googlat och förstått det som att Ritalin, det är de piller som oftast passar killar bäst, eftersom blahablaha fick mina tankar överkörda. ”Här får du ett recept på Ritalin, det kommer hjälpa dig mycket”, sa läkarbritta.
Jag minns så väl att jag innan jag lämnade rummet frågade henne om jag kunde sända liveradio samma morgon som jag tog första tabletten. Det var inga problem alls.
Dagen efter gick jag upp snortidigt och åkte tåg till Göteborg för att programleda ”Hallå P3″. På tåget tog jag mina första Ritalin-tabletter någonsin. Ett starkt läkemedel som lättvindigt delas ut till människor, även människor som öppet berättat om att de tidigare haft missbruksproblem.
Jag har sänt riksradio påtänd en gång, det är ju kul att ha på CV:t. För den sändningen, den morgonen glömmer jag aldrig. Jag var helt väck. Försökte låta bli att sluddra och var så torr i munnen att jag fick be min producent hämta en kanna vatten när en låt rullade. Efteråt kräktes jag. Sen ringde jag min vän E som också har diagnos och frågade hur hon reagerat på Ritalin, och berättade jag vad som hade hänt med mig.
”Men herregud, sa dom inte till dig att man helst ska vara sängliggande första dagen?”, sa hon chockat. Jag ba: ”Eh nä, jag har precis sänd Kleerup-radio”.
Jag käkade Ritalin en vecka. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. En bakfylla hade varit himmelriket. Jag kräktes, kunde inte få i mig någon mat överhuvudtaget, var fruktansvärt yr och så muntorr att jag fick gå till hälsokosten och köpa några örttabletter mot munntorrhet (såna som pensionärer äter). Hur det hjälpte mig med mina adhd-problem? Jag vet inte, eftersom jag hade fullt upp med att inte dö stora biverknings-döden.
Så jag fick byta medicin. ”Concerta” passar nog dig myycket bättre”, sa läkarbritta. Jag var tveksam med tog ändå emot receptet, jag ville ju ha hjälp med mina problem. Jag drömde om att kunna läsa en hel tidning utan att tappa fokus, om att kunna lyssna på en människa mer än fem minuter utan att börja dampa som en liten unge, om att slippa känna torktumlaren i skallen. Jag ville bara bli lite lugnare, känna mig lite jävla fridfull i själen för en gångs skull.
Så jag började med Concerta, som enligt läkaren inte alls skulle ge mig så stora problem som Ritalin. Där hade hon rätt. Men bara för det mådde jag ju inte direkt prima.
Jag blev lugnare av Concertan, jag kunde sitta ner och koncentrera mig längre stunder, min kille märkte skillnad. Men efter två månader hade jag gått ner fem kilo. Jag hade noll matlust och tvingade i mig käk för att det var tvunget. Sömnen hade rubbats rejält, jag sov väldigt ytligt och vaknade som ett vrak varje morgon. Varje dag hade jag den där metalliska smaken i munnen, i kombo med munntorrheten. Och det påverkade mitt jobb som radioprogramledare. Det är svårt att prata snabbt och tydligt när det känns som att käften ska torka ut vilken sekund som helst, och tabletterna mot det inte hjälper längre. Jag kände mig dessutom likgiltig och stundtals apatisk. Som en zombie.
Glömde jag nämna att jag skadade och var ständigt yr? Jag kunde hålla på att svimma på väg till bussen, om jag bara joggade lite lätt för att hinna.
Jag säger inte att adhd-piller inte är bra, det finns ju väldigt många människor som inte hade klarat livet och vardagen utan dem. Men det känns så fruktansvärt sorgligt att man inom psykvården delar ut dem så lättvindigt. Som att det vore godis. Det är den ENDA hjälpen många, inklusive jag själv, erbjuds av sin öppenpsykmottagning. Samtalsgrupperna har de tagit bort, det är för dyrt. Trots att det klart och tydligt står på pillerburkarna att medicinen bör kombineras med samtalsterapi.
Nu läser jag i olika tidningar att mycket adhd-medicin säljs på svarta marknaden till knarkare. Det är klart, de går ju att använda som tjack! Men någonstans ifrån kommer ju dessa burkar som säljs vidare. Det måste ju innebära att man idag delar ut den här starka och jo, farliga medicinen så lättvindigt att läkarna tappat kontrollen.
Adhd och annat så kallat neuropsykologiskt är inte att jämföra med psykiska sjukdomar. Jag har fått mycket skit för att jag pillerkritisk, framförallt av personer med typ borderline som menar att de inte hade levt utan sina mediciner. Och det är jag HELT med på! Jag är såklart skitglad över att de kan må bättre tack vare tabletter, att det kan vara livsavgörande för dem. Men så funkar det sällan får oss med adhd.
De flesta av oss KAN nämligen leva ett schysst liv utan att behöva trycka i oss massa piller, som dessutom är beroendeframkallande. När jag tillslut bestämde mig för att sluta med Concerta så hade jag rejält sug i över en vecka. Då hade jag tagit en normal dos dagligen.
Det finns alternativa behandlingar för oss med adhd (alltså inte flum-flum utan bra grejer som rytmisk rörelseträning och något jag inte minns namnet på som går ut på att man sitter vid en dator dagligen och stenhårt tränar hjärnan i olika program, det sägs ha samma effekt på sikt som medicinerna har, fast minus biverkningarna) som de bland annat pysslar med borta i USA) men de används inte här, trots att de bevisligen hjälp människor. Det kostar helt enkelt för mycket, piller är så mycket billigare.
Jag var på återbesök när jag fortfarande gick på piller. Då blev min dåvarande psykiater utom sig av nöjdhet eftersom jag klarade datorklicktestet ”nästan lika bra som en person utan ADHD”. Jag var ännu ett streck till den fina statistiken.
Att jag mådde som en apa på tjack var det ingen som riktigt tog på allvar.
